Carby Motorsport & Racing

Runt Mjölkpallenpokalen 20 sept -09

Annorlunda racereportage…

Det började med att vi skulle mötas tidigt för en kaffe vid Shellmacken i Täby för gemensam färd mot Gnesta. Jonas skulle köra GTi-R:en och Anders skulle läsa åt mig, ett gammalt “gubbrace” i Evo8:an med andra ord, väldigt trevligt! Vi fikade och satte sedan fart mot Gnesta. Jag drack en stor latte som jag tog med mig på resan i LT:n…(det finns en anledning varför jag skriver ut det) när jag närmade mig avfarten på motorvägen, kanske en mil kvar, så får jag helt plötsligt fruktansvärt ont i ryggen/inne i kroppen och kör, hängande över ratten, de sista metrarna till avfarten..jag var då ganska övertygad att det berodde på att jag inte hade ätit någon frukost utan bara hade vräkt i mig en gigantisk kopp latte… efte att ha tankat och tagit en promenad, mådde jag så lite bättre.

Värre o värre..

Så jag fortsatte mot Gnesta och väl där så blev det värre och värre, Anders fick ta över besiktningen då jag inte ens kom in i bilen längre… Men, tror ni att man tänker sig att ställa in…? Aldrig! Anders föreslog ju det… Jag vacklade mot serviceplatsen och väl där fick jag en banan (härstammar ju från aporna..) av Johan Lindström, alla började nu inse att det var något allvarligare fel på mig.. till slut kunde jag inte ens stå upp längre utan kröp ihop i fosterställning på presenningen med, vid det här laget, sjuka smärtor…Anders satt hela tiden och höll mina händer för jag frös så att jag skakade..Hörde hur alla talade om mig runt omkring mig men jag orkade inte yttra mer än något enstaka ord ibland. Smärtan blev bara värre och värre och folk försökte ta pulsen på mig, det enda jag hörde var: - Jag kan inte känna någon puls! Då tänkte jag en stund att det var meningen att jag skulle dö på en presenning i Gnesta med skitlukt från det närliggande reningsverket… Ingen glorifierande hädanfärd direkt.. Det började stråla ut smärta i vänstra armen och då var det klart för mig, pumpen håller på att stanna! Fast…det visade sig att jag låg på armen utan att känna det…

Ambulans..

Till slut ringde någon (Tror att det var Johan Lindström eller Björne Wulff efter ambulansen. Ungefär 1 minut innan jag hörde sirenerna så släppte smärtan och när ambulanspersonalen kom och frågade mig hur jag mådde så sa jag att det var pinsamt för att jag mådde bra… då tittade hon på mig och sa….mmmm….visst…varsågod att ta plats på båren, hon hade noterat min synnerligen vackra ansiktsfärg, (Audi kallar den Ibisweiss, vilket också Evo 8:an till minne av detta skall bli…;-) så jag satte mig där och fick dagens enda sexpunktsbälte på mig, rullades in i ambulansen och vinkade till alla vänner omkring, som skulle åka rallytävling.

Tack!

Tack till tävlingledaren som kom och önskade mig lycka till och bjöd in mig gratis till nästa års upplaga av tävlingen!Tack också till alla vänner som stod bredvid eller hjälpte till på något sätt, Björne och Anders! Håkan! Johan! De är de enda som jag uppfattade omkring mig.. Tack också till er alla som ordnade så att rallybilen kom hem! Tack också till Göran Lindström och alla andra som ringde och kollade hur det var med mig.

Upplösning

Ja, vad var det då? Jo, med ilfart till Södertälje sjukhus och där kunde man konstatera att jag hade haft ett njurstenanfall, bland de mest smärtsamma saker som finns… Nähäää? Men den hade passerat ut själv så det blev ingenting att göra, en massa kontroller, rehab, sen kom Mikaela och hämtade mig.  Såg att det hade varit en väldigt kul tävling…surt, men jag är i alla fall frisk nu. Det är mer värt än allt annat…Fast som jag skrev tidigare, jag hade bara siktet inställt hela tiden på att det måste gå över så att vi skulle kunna åka snart…märkligt.. Rally är häftigt! Bor så djupt i själen.